Min förlossningsberättelse
Det hela började egentligen drygt 10 dagar innan själva förlossningsdagen. Jag hade upptäckt små utslag på kroppen och de kliade något fruktansvärt och för varje dag kom det fler utslag. Tillslut såg det ut som om hela jag hade legat bland brännässlor i flera timmar. Jag var röd och knottrig ända från magen ner till tårna och ut i fingrarna. Så måndagen den 15 februari gick jag upp till vårdcentralen för att få reda på varför jag har dessa utslag och få någon salva så de försvinner. Men kvinnan jag pratade med verkade veta lika lite som jag, hon sa att det såg ut som vanliga nässelutslag och att de bör försvinna efter några dagar. Hon skrev även ut en hudkräm som jag skulle hämta ut på apoteket. Hon ville också att jag skulle ta ett blodprov för att se så att utslagen inte berodde på någon inflammation i levern. Men när jag kom in till labbet och skulle ta blodprovet så fungerade inte deras datasystem, de fick inte fram mina uppgifter. Nehe, då skulle jag åka upp till Ryhov (sjukhuset) nästa morgon och ta blodprovet där. Så det gjorde jag. Men det var inget fel där inte, allt såg bra ut.
Onsdagen, alltså dagen före min förlossning, åkte jag upp till vårdcentralen igen. Jag var förbannad! Jag kunde inte sova på nätterna, jag höll på att bli tokig av alla utslagen och hudkrämen hon skrev ut (som kostade 200 kr..) fungerade inte ett skit och jag visste inte vart jag skulle ta vägen! Läkaren sa fortfarande att hon trodde det var vanliga nässelutslag som skulle försvinna.. "Men jag har inte ork att vänta på att de ska försvinna, min förlossning är beräknad tills imorgon och jag har inte fått sova på över en vecka, jag kommer inte orka med min egen förlossning om jag inte får något som hjälper!". Efter att hon sett mig sitta där och lipa och skrivit ut ännu en salva sa hon att hon kunde ringa till förlossningen på Ryhov och fråga ifall utslagen kunde vara graviditetsrelaterade. När hon kom tillbaka efter samtalet berättade hon vad de hade sagt på förlossningen, att de ville att jag skulle komma upp så de fick kika på mina utslag och eventuellt sätta igång min förlossning om de trodde att utslagen var graviditetsrelaterade.
Så vid 5-tiden på onsdagen åkte jag upp till förlossningen och jag fick träffa en läkare och en studerande som tittade på mina utslag och även gjorde en gyn. undersökning för att se hur min livmodertapp såg ut. Efter att ha pratat lite sa läkaren att hon ville sätta igång mig dagen efter. Så jag fick en sömntablett och åkte sen hem.
Torsdagen 18 februari vaknade jag tidigt på morgonen, jag hade fått sova lika lite som innan trots sömntabletten, och började packa väskan jag skulle ha med mig till förlossningen. Vid halv 9 körde mamma upp mig till förlossningen och var sedan tvungen att åka tillbaka till jobbet en stund.
Det första jag fick göra var att mäta barnets hjärtljud och eventuella värkar. Sedan satt jag och väntade i ca tre timmar, Jimmie hade kommit upp med en kortlek så vi satt och spelade kort tills barnmorskan kom ut och sa att det var dags nu. Då var klockan 11.30.
De visade mig till rummet jag skulle bo i under den här dagen och jag fick lägga mig i sängen och sära på benen, sedan tryckte de in en tablett som skulle sätta igång det hela. Insättningen av den lilla tabletten gjorde fan mer ont än vad det gjorde att trycka ut Molly! Menmen.. Mamma kom upp till mig och hade köpt frallor, munkar, wienerbröd, coca cola och fan och hans moster. Jag åt någon fralla och en munk, sedan gick vi ut till allrummet och tittade lite på teve (på förlossningskliniken, passande..). Efter en kvart började jag känna värkar. Jag hade aldrig tagit någon profylaxkurs eller överhuvudtaget övat på andningen, hade bara fått en 5 minuters visning av en barnmorska, men jag visste precis hur jag skulle göra.
Efter ett tag blev värkarna smått smärtsamma och jag ville ha någon sorts bedövning. Det enda de kunde ge i det stadiet var en vanlig värktablett.. Sen började det bli riktigt jobbigt! Värkarna kom med mindre än en minuts mellanrum, och jag hade öppnat mig 3 cm. Jag bad om epidural (ryggmärgsbedövning) men den kunde jag inte få innan jag hade öppnat mig 4 cm så de satte igång lustgasen. Den var min bästa vän i ca en och en halv timme då värkarna var som värst! Då kollade de ifall jag hade öppnat mig yttligare en centimeter så att de kunde ge mig epiduralen. "Oj... du har öppnat dig 9 cm redan! Tyvärr är epiduralen rätt meningslös att ge vid det här stadiet för det är snart dags för dig att krysta och epiduralen finns till för att hjälpa till under öppningsvärkarna, inte krystvärkarna." Jaha, det var som fan. Det var bara att fortsätta med lustgasen då. Ni som använt lustgas förut vet att man blir väääldigt avslappnad, nästan somnar när man andas in den. Man hänger heller inte riktigt med i vad som händer eller sägs runt omkring en. Därför vet jag inte riktigt hur eller när, men här någonstans tryckte de hål på hinnan så att vattnet gick. Inget märkvärdigt, kändes som om jag kissade ner mig.
Efter ett tag tyckte jag att lustgasen inte gav någon effekt längre och återgick då till profylaxandningen.
Sen var det klockan 17.30 och det var dags att krysta! Jag krystade och krystade och klämde nästan sönder min stackars mors hand. Och mitt i krystningen skrek jag "Ge mig wienerbrödet, jag måste äta något!!" och mamma undrade hur i helvete jag kunde tänka på mat när jag ligger i smärtor som man inte ens kan föreställa sig om man inte varit med om det! Men jag ville ha mitt wienerbröd. Sedan fortsatte jag. "Du är jätteduktig, fortsätt så! Verkligen jätteduktig är du. Vi ser huvudet, nu är hon snart ute! Några krystningar till. Stopp!" Rätt som det var kände jag hur de drog ut bebisen och barnmorskan höll den i famnen. Jag kunde varken gråta, skratta eller göra någonting. Självklart blev jag jättelycklig (efter ett tag) men först kunde jag inte känna någonting eftersom att jag var så chockad. Typ.. var det VERKLIGEN en bebis i min mage, wow?!
"Är det en flicka eller pojke?!" frågade mamma. "Vi vet inte än, navelsträngen är ivägen och den ligger med benen i kors". Så de sekunderna vi väntade på att få höra vilket kön barnet hade kändes som en eeeevighet! "Det är en flicka, grattis!" utbrast en barnmorska. "Åååh herregud, kan hon inte få heta Molly!!??" grät mamma helt överlycklig. "Jooo" sa jag, fortfarande i chock. Men när de väl la henne på mitt bröst och hon låg där gapade efter bröstet som en liten guppy så glömde jag bort ALL smärta jag känt under förlossningen, det var precis som om den aldrig funnits där.
Det är jättesvårt att förklara sina känslor.. Men tänk er alla glada och lyckliga känslor ni någonsin känt , i en enda känsla, så kan man säga att det känns att få titta och känna på sitt barn som man i nästan ett har gått och undrat över. Det är helt sjukt. Det häftigaste jag varit med om. Vissa säger att de aldrig kommer att glömma bort den smärta de kände, men jag har nästan glömt det helt. När jag låg i värkar så lovade och svor jag på att ALDRIG mer skaffa barn, för fyfaan vad ont det gjorde. Tänk mensvärk.. och multiplicera det med tusen! Krystningarna går inte direkt att förklara.. Man kände sånt tryck neråt, som världens bajskorv skulle ut, och det enda man kunde göra var att försöka pressa ut det, det gick inte att hålla inne. Det som gjorde mest ont med krystningarna var inte när jag väl krystade, utan det var när jag tog ett par andetag mellan krystningarna. Somsagt, det är omöjligt att förklara. Man får helt enkelt uppleva det själv! Men det var garanterat det häftigaste jag varit med om, ever.
Är stolt över mig själv, att jag klarade att gå igenom det här utan gnäll och skrik pch utan bedövning (förutom lustgasen.. och en ipren, sorry!). Jag visste inte att jag skulle vara så lugn och duktig, vill inte skryta men... klart fan jag vill skryta! Jag är 17 år gammal och hade knappt 4 månader på mig att förbereda mig inför allt, men det gick hur bra som helst!
Några tips till er som är gravida och går i väntans tider:
- Oroa er inte för förlossningen! Gå inte och tänk på hur ont det kommer att göra, bli inte rädd och orolig för då kommer antagligen din förlossning bli mycket jobbigare. Jag tänkte inte särskillt mycket alls på förlossningen, jag hade varken förhoppningar eller kände någon rädsla, jag tänkte bara på att jag skulle ta itu med det när det väl är dags. Och låt för Guds skull inte andra skrämma er med hemska förlossningsberättelser! "Du vet, en kompis till mig, hennes förlossning tog 2 dygn, hon sprack ner till röven, de fick dra ut ungen med sugklocka och hon hade navelsträngen runt halsen.." och blablabla. För det är sällan en förlossning är så dramatisk (kanske på film).
Dessutom var personalen på Ryhovs förlossning över all förväntan. Helt fantastiska och stöttande och trevliga.. helt underbara haha! Så ska ni föda på Ryhov har ni absolut ingenting att oroa er för vad det gäller att få stöd och hjälp med allt du behöver.
Profylaxandning - den hjälper mer än ni tror, det var den absolut bästa bedövningen!
Nu måste jag sluta, Molly skriker!
Onsdagen, alltså dagen före min förlossning, åkte jag upp till vårdcentralen igen. Jag var förbannad! Jag kunde inte sova på nätterna, jag höll på att bli tokig av alla utslagen och hudkrämen hon skrev ut (som kostade 200 kr..) fungerade inte ett skit och jag visste inte vart jag skulle ta vägen! Läkaren sa fortfarande att hon trodde det var vanliga nässelutslag som skulle försvinna.. "Men jag har inte ork att vänta på att de ska försvinna, min förlossning är beräknad tills imorgon och jag har inte fått sova på över en vecka, jag kommer inte orka med min egen förlossning om jag inte får något som hjälper!". Efter att hon sett mig sitta där och lipa och skrivit ut ännu en salva sa hon att hon kunde ringa till förlossningen på Ryhov och fråga ifall utslagen kunde vara graviditetsrelaterade. När hon kom tillbaka efter samtalet berättade hon vad de hade sagt på förlossningen, att de ville att jag skulle komma upp så de fick kika på mina utslag och eventuellt sätta igång min förlossning om de trodde att utslagen var graviditetsrelaterade.
Så vid 5-tiden på onsdagen åkte jag upp till förlossningen och jag fick träffa en läkare och en studerande som tittade på mina utslag och även gjorde en gyn. undersökning för att se hur min livmodertapp såg ut. Efter att ha pratat lite sa läkaren att hon ville sätta igång mig dagen efter. Så jag fick en sömntablett och åkte sen hem.
Torsdagen 18 februari vaknade jag tidigt på morgonen, jag hade fått sova lika lite som innan trots sömntabletten, och började packa väskan jag skulle ha med mig till förlossningen. Vid halv 9 körde mamma upp mig till förlossningen och var sedan tvungen att åka tillbaka till jobbet en stund.
Det första jag fick göra var att mäta barnets hjärtljud och eventuella värkar. Sedan satt jag och väntade i ca tre timmar, Jimmie hade kommit upp med en kortlek så vi satt och spelade kort tills barnmorskan kom ut och sa att det var dags nu. Då var klockan 11.30.
De visade mig till rummet jag skulle bo i under den här dagen och jag fick lägga mig i sängen och sära på benen, sedan tryckte de in en tablett som skulle sätta igång det hela. Insättningen av den lilla tabletten gjorde fan mer ont än vad det gjorde att trycka ut Molly! Menmen.. Mamma kom upp till mig och hade köpt frallor, munkar, wienerbröd, coca cola och fan och hans moster. Jag åt någon fralla och en munk, sedan gick vi ut till allrummet och tittade lite på teve (på förlossningskliniken, passande..). Efter en kvart började jag känna värkar. Jag hade aldrig tagit någon profylaxkurs eller överhuvudtaget övat på andningen, hade bara fått en 5 minuters visning av en barnmorska, men jag visste precis hur jag skulle göra.
Efter ett tag blev värkarna smått smärtsamma och jag ville ha någon sorts bedövning. Det enda de kunde ge i det stadiet var en vanlig värktablett.. Sen började det bli riktigt jobbigt! Värkarna kom med mindre än en minuts mellanrum, och jag hade öppnat mig 3 cm. Jag bad om epidural (ryggmärgsbedövning) men den kunde jag inte få innan jag hade öppnat mig 4 cm så de satte igång lustgasen. Den var min bästa vän i ca en och en halv timme då värkarna var som värst! Då kollade de ifall jag hade öppnat mig yttligare en centimeter så att de kunde ge mig epiduralen. "Oj... du har öppnat dig 9 cm redan! Tyvärr är epiduralen rätt meningslös att ge vid det här stadiet för det är snart dags för dig att krysta och epiduralen finns till för att hjälpa till under öppningsvärkarna, inte krystvärkarna." Jaha, det var som fan. Det var bara att fortsätta med lustgasen då. Ni som använt lustgas förut vet att man blir väääldigt avslappnad, nästan somnar när man andas in den. Man hänger heller inte riktigt med i vad som händer eller sägs runt omkring en. Därför vet jag inte riktigt hur eller när, men här någonstans tryckte de hål på hinnan så att vattnet gick. Inget märkvärdigt, kändes som om jag kissade ner mig.
Efter ett tag tyckte jag att lustgasen inte gav någon effekt längre och återgick då till profylaxandningen.
Sen var det klockan 17.30 och det var dags att krysta! Jag krystade och krystade och klämde nästan sönder min stackars mors hand. Och mitt i krystningen skrek jag "Ge mig wienerbrödet, jag måste äta något!!" och mamma undrade hur i helvete jag kunde tänka på mat när jag ligger i smärtor som man inte ens kan föreställa sig om man inte varit med om det! Men jag ville ha mitt wienerbröd. Sedan fortsatte jag. "Du är jätteduktig, fortsätt så! Verkligen jätteduktig är du. Vi ser huvudet, nu är hon snart ute! Några krystningar till. Stopp!" Rätt som det var kände jag hur de drog ut bebisen och barnmorskan höll den i famnen. Jag kunde varken gråta, skratta eller göra någonting. Självklart blev jag jättelycklig (efter ett tag) men först kunde jag inte känna någonting eftersom att jag var så chockad. Typ.. var det VERKLIGEN en bebis i min mage, wow?!
"Är det en flicka eller pojke?!" frågade mamma. "Vi vet inte än, navelsträngen är ivägen och den ligger med benen i kors". Så de sekunderna vi väntade på att få höra vilket kön barnet hade kändes som en eeeevighet! "Det är en flicka, grattis!" utbrast en barnmorska. "Åååh herregud, kan hon inte få heta Molly!!??" grät mamma helt överlycklig. "Jooo" sa jag, fortfarande i chock. Men när de väl la henne på mitt bröst och hon låg där gapade efter bröstet som en liten guppy så glömde jag bort ALL smärta jag känt under förlossningen, det var precis som om den aldrig funnits där.
Det är jättesvårt att förklara sina känslor.. Men tänk er alla glada och lyckliga känslor ni någonsin känt , i en enda känsla, så kan man säga att det känns att få titta och känna på sitt barn som man i nästan ett har gått och undrat över. Det är helt sjukt. Det häftigaste jag varit med om. Vissa säger att de aldrig kommer att glömma bort den smärta de kände, men jag har nästan glömt det helt. När jag låg i värkar så lovade och svor jag på att ALDRIG mer skaffa barn, för fyfaan vad ont det gjorde. Tänk mensvärk.. och multiplicera det med tusen! Krystningarna går inte direkt att förklara.. Man kände sånt tryck neråt, som världens bajskorv skulle ut, och det enda man kunde göra var att försöka pressa ut det, det gick inte att hålla inne. Det som gjorde mest ont med krystningarna var inte när jag väl krystade, utan det var när jag tog ett par andetag mellan krystningarna. Somsagt, det är omöjligt att förklara. Man får helt enkelt uppleva det själv! Men det var garanterat det häftigaste jag varit med om, ever.
Är stolt över mig själv, att jag klarade att gå igenom det här utan gnäll och skrik pch utan bedövning (förutom lustgasen.. och en ipren, sorry!). Jag visste inte att jag skulle vara så lugn och duktig, vill inte skryta men... klart fan jag vill skryta! Jag är 17 år gammal och hade knappt 4 månader på mig att förbereda mig inför allt, men det gick hur bra som helst!
Några tips till er som är gravida och går i väntans tider:
- Oroa er inte för förlossningen! Gå inte och tänk på hur ont det kommer att göra, bli inte rädd och orolig för då kommer antagligen din förlossning bli mycket jobbigare. Jag tänkte inte särskillt mycket alls på förlossningen, jag hade varken förhoppningar eller kände någon rädsla, jag tänkte bara på att jag skulle ta itu med det när det väl är dags. Och låt för Guds skull inte andra skrämma er med hemska förlossningsberättelser! "Du vet, en kompis till mig, hennes förlossning tog 2 dygn, hon sprack ner till röven, de fick dra ut ungen med sugklocka och hon hade navelsträngen runt halsen.." och blablabla. För det är sällan en förlossning är så dramatisk (kanske på film).
Dessutom var personalen på Ryhovs förlossning över all förväntan. Helt fantastiska och stöttande och trevliga.. helt underbara haha! Så ska ni föda på Ryhov har ni absolut ingenting att oroa er för vad det gäller att få stöd och hjälp med allt du behöver.
Profylaxandning - den hjälper mer än ni tror, det var den absolut bästa bedövningen!
Nu måste jag sluta, Molly skriker!
Kommentarer
Trackback
