Hur är det egentligen att vara ung mamma?
Ja, det undrade jag också när jag gick med min stora mage i vädret och fantiserade. För att ge er ett kort svar: Det är både jobbigare och mer underbart än ni tror.
Jag har ju fått känna på hur det är nu i nästan 4 månader. Jag har låångt kvar och mycket att lära och uppleva.
Till att börja med så utvecklas man väldigt mycket som person redan när man är gravid. Det märkte jag rätt tidigt. Jag började ta mer ansvar, tänkte en gång extra innan jag sa/gjorde någonting. Jag mognade och i skolan blev jag väl "mamman" bland mina vänner och klasskamrater. Jag var den som sa åt alla att vara tysta i klassrummet, att de är här för att lära sig och att prata skit kan man göra på rasterna. Jag skällde på de som "bråkade" och låtsasslogs med varandra och bad dem uppföra sig. Haha, ja sådan blev jag. Det fick jag även höra utav en lärare för några veckor sen att han tyckte att jag blev "klassens mamma".
Men när man väl blivit mamma, utvecklas man ännu mer. Man lär sig att hantera stressiga situationer, lugna ned sig när man bara vill skrika och gråta, uttöka sitt tålamod med hästlängder. I allra första början kan man i stort sätt ingenting av det här. Allting är ju så nytt, man är inte van vid att gå upp mitt i natten för att ge en annan människa mat och ny blöja. Man vet inte hur man ska göra för att lugna ner sitt gallskrikande barn.
Vad det gäller nätterna så är jag fortfarande och kommer alltid att vara väldigt seg på att gå upp. Men i början var jag extremt seg på att ta mig upp! Det var så att mamma fick säga till mig att gå upp när Molly skrek. Jag vinglade fram till spjälsängen där hon låg och jag kunde knappt hålla upp ögonen. Men nu när man gjort det varje natt (med undantag) i 4 månader så har man vant sig. Man har ju insett att "Jag måste gå upp, kvittar hur trött jag är för hon kan inte mata sig själv". Det jobbigaste för mig var och är fortfarande att mata henne på natten. Jag har inga problem med att gå upp, byta blöja och göra välling för då blir man lite piggare. Men att ligga och mata henne när ögonen går i kors och man somnar till är bara jobbigt. Vet inte varför jag känner så men så är det. Men hur som helst så är det här någonting hjärnan vänjer sig vid. Det gäller bara att ha tålamod!
Mitt tålamod har blivit bättre än någonsin. Jag har även lärt mig att glömma bort en massa småtjaffs. Alltså om jag och Jimmie sitter och tjaffsar och bråkar så kan jag sitta tyst och tänka i bara några sekunder och sen är det bortglömt.
Men vad det gäller mitt tålamod, jag skrev ju häromdan att jag kände mig som superwoman när jag fick Molly att somna i min famn när hon gallskrek. Jag hade aldrig klarat av det innan. Under den första månaden när Molly fick sina små anfall visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag höll henne en halv minut, la ner henne, tog upp henne, tryckte i henne nappen, vaggade och vyssjade men det hjälpte inte. "Varför i helvete inte somnar hon inte!" var det enda jag tänkte. Varför? För att jag var lika hysterisk som hon var. Jag var inte lugn själv, hur ska jag då kunna lugna en annan människa? Jag kunde börja gråta och känna mig deprimerad och kass, det gjorde inte saken bättre. Därför fick alltid mamma hjälpa mig, för jag fixade det inte.
Nu är det inga problem alls. Nu kan jag behålla mitt lugn hur länge som helst, och där är beviset på att man utvecklas och blir starkare som människa när man får barn.
Sen ska vi inte tala om hur sentimental man blir, herregud.. Jag, Jimmie och hans föräldrar var på en dansuppvisning som Jimmies kusin på 8 år skulle vara med i. Innan han och hans grupp skulle göra sitt hip-hop nummer så var det en massa andra, mindre, barn som skulle dansa. De var kanske i 3-5 års åldern. Helt plötsligt känner jag hur det trycker i mitt hjärta och jag är på väg att börja gråta. "Vafan?!" Där satt jag, 17 år gammal och tittar på en dansuppvisning för barn jag aldrig ens sett förut och håller på att börja lipa. Mina ögon sved när jag försökte hålla in tårarna. Jag antar att det berodde på för att jag satt och tänkte att det var Molly som stod där uppe och dansade i en söt rosa klänning.
Jag vågade inte säga någonting till Jimmie förrän någon dag efteråt, jag trodde att han skulle tycka att jag var helt knäpp. Vilket han också tyckte när jag väl berättade.. Who can blame him. Jag kände mig helskum.
Men det är helt fantastisk att ha barn. Att få se en ny människa utvecklas. Från att bara ha legat och sovit och skrikit, till att vara klarvaken, fånga ens blick, hålla upp huvudet, le, gripa tag i saker och tillslut - skratta. Så långt har Molly kommit nu. Hon har börjat skratta! Man dör lite varje gång man hör skrattljuden. Åh, allt de gör vill man stoltsera med för hela världen om och om igen. Precis som att hon är det första människan på jorden som klarat av dessa saker.
Att vara mamma kan vara underbart om du använder rätt ingridienser: Tålamod, ansvar, mognad och flera kilo kärlek att ge!
OBS! Jag råder dock inte er tjejer där ute i tonåren att skaffa barn. Hur underbart det än är så saknar man sitt gamla liv mer än vad man trodde man skulle göra. Att gå ut på helgerna, åka iväg med kompisar, vara ifred. Allt det där blir 100 gånger mer komplicerat med barn. Så tänk er för.
Jag har ju fått känna på hur det är nu i nästan 4 månader. Jag har låångt kvar och mycket att lära och uppleva.
Till att börja med så utvecklas man väldigt mycket som person redan när man är gravid. Det märkte jag rätt tidigt. Jag började ta mer ansvar, tänkte en gång extra innan jag sa/gjorde någonting. Jag mognade och i skolan blev jag väl "mamman" bland mina vänner och klasskamrater. Jag var den som sa åt alla att vara tysta i klassrummet, att de är här för att lära sig och att prata skit kan man göra på rasterna. Jag skällde på de som "bråkade" och låtsasslogs med varandra och bad dem uppföra sig. Haha, ja sådan blev jag. Det fick jag även höra utav en lärare för några veckor sen att han tyckte att jag blev "klassens mamma".
Men när man väl blivit mamma, utvecklas man ännu mer. Man lär sig att hantera stressiga situationer, lugna ned sig när man bara vill skrika och gråta, uttöka sitt tålamod med hästlängder. I allra första början kan man i stort sätt ingenting av det här. Allting är ju så nytt, man är inte van vid att gå upp mitt i natten för att ge en annan människa mat och ny blöja. Man vet inte hur man ska göra för att lugna ner sitt gallskrikande barn.
Vad det gäller nätterna så är jag fortfarande och kommer alltid att vara väldigt seg på att gå upp. Men i början var jag extremt seg på att ta mig upp! Det var så att mamma fick säga till mig att gå upp när Molly skrek. Jag vinglade fram till spjälsängen där hon låg och jag kunde knappt hålla upp ögonen. Men nu när man gjort det varje natt (med undantag) i 4 månader så har man vant sig. Man har ju insett att "Jag måste gå upp, kvittar hur trött jag är för hon kan inte mata sig själv". Det jobbigaste för mig var och är fortfarande att mata henne på natten. Jag har inga problem med att gå upp, byta blöja och göra välling för då blir man lite piggare. Men att ligga och mata henne när ögonen går i kors och man somnar till är bara jobbigt. Vet inte varför jag känner så men så är det. Men hur som helst så är det här någonting hjärnan vänjer sig vid. Det gäller bara att ha tålamod!
Mitt tålamod har blivit bättre än någonsin. Jag har även lärt mig att glömma bort en massa småtjaffs. Alltså om jag och Jimmie sitter och tjaffsar och bråkar så kan jag sitta tyst och tänka i bara några sekunder och sen är det bortglömt.
Men vad det gäller mitt tålamod, jag skrev ju häromdan att jag kände mig som superwoman när jag fick Molly att somna i min famn när hon gallskrek. Jag hade aldrig klarat av det innan. Under den första månaden när Molly fick sina små anfall visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag höll henne en halv minut, la ner henne, tog upp henne, tryckte i henne nappen, vaggade och vyssjade men det hjälpte inte. "Varför i helvete inte somnar hon inte!" var det enda jag tänkte. Varför? För att jag var lika hysterisk som hon var. Jag var inte lugn själv, hur ska jag då kunna lugna en annan människa? Jag kunde börja gråta och känna mig deprimerad och kass, det gjorde inte saken bättre. Därför fick alltid mamma hjälpa mig, för jag fixade det inte.
Nu är det inga problem alls. Nu kan jag behålla mitt lugn hur länge som helst, och där är beviset på att man utvecklas och blir starkare som människa när man får barn.
Sen ska vi inte tala om hur sentimental man blir, herregud.. Jag, Jimmie och hans föräldrar var på en dansuppvisning som Jimmies kusin på 8 år skulle vara med i. Innan han och hans grupp skulle göra sitt hip-hop nummer så var det en massa andra, mindre, barn som skulle dansa. De var kanske i 3-5 års åldern. Helt plötsligt känner jag hur det trycker i mitt hjärta och jag är på väg att börja gråta. "Vafan?!" Där satt jag, 17 år gammal och tittar på en dansuppvisning för barn jag aldrig ens sett förut och håller på att börja lipa. Mina ögon sved när jag försökte hålla in tårarna. Jag antar att det berodde på för att jag satt och tänkte att det var Molly som stod där uppe och dansade i en söt rosa klänning.
Jag vågade inte säga någonting till Jimmie förrän någon dag efteråt, jag trodde att han skulle tycka att jag var helt knäpp. Vilket han också tyckte när jag väl berättade.. Who can blame him. Jag kände mig helskum.
Men det är helt fantastisk att ha barn. Att få se en ny människa utvecklas. Från att bara ha legat och sovit och skrikit, till att vara klarvaken, fånga ens blick, hålla upp huvudet, le, gripa tag i saker och tillslut - skratta. Så långt har Molly kommit nu. Hon har börjat skratta! Man dör lite varje gång man hör skrattljuden. Åh, allt de gör vill man stoltsera med för hela världen om och om igen. Precis som att hon är det första människan på jorden som klarat av dessa saker.
Att vara mamma kan vara underbart om du använder rätt ingridienser: Tålamod, ansvar, mognad och flera kilo kärlek att ge!
OBS! Jag råder dock inte er tjejer där ute i tonåren att skaffa barn. Hur underbart det än är så saknar man sitt gamla liv mer än vad man trodde man skulle göra. Att gå ut på helgerna, åka iväg med kompisar, vara ifred. Allt det där blir 100 gånger mer komplicerat med barn. Så tänk er för.
Kommentarer
Postat av: Mimma
söööt =)
Trackback
